I första avsnittet tar Ninni inspiration i påsken, där den största sorgen och största glädjen delar på samma helg. Hon funderar på varför vi också ofta gör på samma sätt. Varför tänker vi “inget ont som inte för något gott med sig”? Är det bra eller dåligt att vi plockar fram det fina i jobbiga situationer? Hör kyrie och gloria ihop? Kom med och fundera och fira andakt tillsammans.


Textversion:
Hej och välkommen till Typ Amen. Jag heter Ninni, Nicolina Grönroos, och idag ska du få vara med på andakt med mig.

Typ Amen är en serie andakter i poddform, och därför kan det vara bra att du nu är på en plats där du kan slappna av och delta i andakten om det är det du vill.

När det här avsnittet släpps är det påsktider, och jag tänkte låta mig inspireras av det. Påsken är en spännande högtid, där både den mörkaste sorgen och största glädjen får plats. Först plågas Jesus och dör på korset, men sen uppstår han och det blir kyrkans största glädjefest.

Eftersom Typ Amen är en podd som går att lyssna på vilken tid på året som helst så blir det inte en tydlig påskandakt, men påsken är ändå det jag har hämtat min inspiration från den här gången.

Den som har lyssnat på Typ Livet har blivit bekant med begreppen Kyrie och Gloria, där Kyrie får representera det jobbiga i livet och Gloria är det som är bra. Och det här är ju en liten förenkling av begreppen.

Jag tänkte ge en kort, lite halvnördig, beskrivning av begreppen före vi går vidare. Båda begreppen finns med i gudstjänsten, och om du har gått i kyrkan kanske du känner igen dem.
Kyrie är taget ur frasen “Kyrie eleison”, som är grekiska och betyder “Herre förbarma dig”. Typ Gud ha medlidande med mig eller Gud hjälp mig. Det handlar om att vi plockar fram det jobbiga och ber Gud bära det.
Och direkt när vi har bett Gud om hjälp i gudstjänsten går vi över till Gloria. Vi ställer oss upp och sjunger ut all vår glädje till Gud, precis efter att vi har gottat in oss i detdär som är riktigt jobbigt. Gloria är latin, och betyder ära. Vi sjunger och ärar Gud, tackar Gud för livet och det fina i livet.

Det var den nördiga förklaringen.

Jag funderar ibland på varför kyrie och gloria, d.v.s. sorgen och glädjen, så ofta ska pressas ihop. Vi gör det i gudstjänsten, i livet överlag vi säger saker som “inget ont som inte för något gott med sig”, och till och med Gud valde att pressa ihop dem båda i en helg på påsken. Och när jag har PMS så blir det också en ständig bergochdalbana mellan kyrie och gloria. Och också i podden Typ Livet har vi valt att lyfta upp dem tillsammans. Jag tror att de här ofta går hand i hand, på olika sätt.

Ibland när vi möter sorg och besvikelse kopplar vi på en automatisk försvarsmekanism och börjar vända på det till något positivt eller hitta en mening med det. Iallafall jag har lätt att ta till det, men försöker bli bättre på att hindra mig från det. Ibland finns det ingen mening med det jobbiga som händer, och ibland är det bara riktigt dåligt. Och så ska det vara. Det är inte det jag vill säga med det här att koppla ihop kyrie och gloria, allt det alltind skulle gå att hitta mening eller fint i det som sker.
Och ändå tror jag det är viktigt med det fina mitt i det jobbiga. Det betyder inte att det jobbiga blir mindre jobbigt eller mer meningsfullt, men det blir lättare att bära, lättare att hantera.

Ofta i samband med kriser i världen sprids det videoklipp av händelsen och det som händer efteråt. Vi får se hemska bilder blandat med medmänsklighet i hanteringen. Väldigt ofta ser vi människor som kramas, fina ljus och kort, och hur en stor del av världen kan förenas i sorg.

Och jag tror ju att Gud har konstruerat oss såhär med flit, och att Gud visar sig som mest i just dessa stunder. Vi människor är skapade att ta hand om varandra och ta fram det fina också i de jobbigaste stunderna. Det är inte bra för oss att bli fast i en negativ spiral av mörker och sorg, och då har Gud skapat förutsättningar för att vi ska kunna se glädje också då det är som värst.

Efter regn kommer solsken är alltså inte bara tomma ord, också om det kan bli lite platt ibland när vi säger det. Det gäller bara att bekräfta regnet och låta det ta sin stund, och sen tittar nog solen fram. Vi kanske måste titta efter, men den finns nog där.

I ungdomsarbetet där jag jobbar har vi kyrie- och gloria-rundor, där alla får berätta om vad som är dagens kyrie och gloria. Och där har vi en regel. Det är ok att inte ha en kyrie, men det finns alltid en gloria bara vi kollar tillräckligt noga. Det kan vara något så enkelt som att strumporna hölls torra hela promenaden trots snöslasket, men det är iallafall en gloria som gör dagen lite bättre.

Vi ska be tillsammans. Om du är på en plats där du kan stänga ögonen kan du göra det. Du får också knäppa händerna eller på något annat sätt markera med kroppen att du ber. Om du inte vill göra det behöver du inte. Jag tror Gud hör din bön precis lika mycket oberoende. Vi avslutar bönen med Herrens välsignelse. Då kan du läsa med om du vill, och du kan också göra korstecknet i slutet. Det gör du genom att föra samman tummen, pekfingret och långfingret på din högra hand, och sen för du dem till pannan, bröstet, vänster axel och höger axel. Du kan avsluta på bröstet om du vill.

Vi ber.

Vi plockar fram det som är jobbigt i våra liv. Det som tynger oss och de människor som vi vet att behöver hjälp just nu. Gud, lyssna på det som vi nu nämner, tyst eller högt, inför dig.

Vi plockar nu fram det fina. Våra glorian. Det vi är glada och tacksamma för. De fina stunderna i livet och alla de människor vi tycker om. Gud, lyssna på det vi nu tackar dig för.

Tack att du lyssnar, finns o alltid bryr dig om oss. Tack att du har skapat oss på ett sådant sätt att vi kan vara varandras gloria också när livet mest känns som ett kyrie.

Vi ber om Herrens välsignelse.
Herren välsigne oss o bevare oss. Herren låte sitt ansikte lysa över oss o vare oss nådig. Herren vände sitt ansikte till oss o give oss frid. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.

Amen.